Efter 100 års väntan, massa mailande fram och tillbaka, har Uni of Newcastle i Australien bestämt sig till hundra procent att de vill ha mig där. Japp, de godkände mitt val av kurser och skrev att "vi ses" den 22 juli då orientation-week börjar. Dock så har min rädsla över att lämna hemmet och alla nära och kära och bege mig till andra sidan jorden i nästan ett halvår växt enormt. Hur ska jag klara mig där?! I början var jag övertygad om att jag kommer få bo på campus, något som visade sig inte stämma, då de verkar ha väldigt många intresserade av rummen och rent av avråder att överhuvudtaget söka campusboende... Gah, jag har inte något boende alltså. Jag är så himla nervös och stressad över det där, att jag seriöst lite då och då tänker på att avböja på offerten jag fick och bara stanna hemma. Det kommer antagligen vara kul när jag väl är där, men just nu får jag magsår av allt det där.

 

 

På agendan just nu:

*Skicka över nödvändig information till uni

*underrätta ansvariga på mitt program att jag åker

*ansöka om visum,

*köpa flygbiljett,

*HITTA BOENDE,

*ansöka om studielån,

*komma på hur man ska packa när man ska vara borta i nästan ett halvår, vilket kopplas till flygbiljett också, hur mycket bagage behöver jag egentligen?!

*oroa mig att mina vänner kommer att glömma bort mig medan jag är borta,

*oroa mig över den långa flygresan (att jag typ dör i en flygkrasch eller typ att min väska kommer bort; och att jag kommer få klaustrofobiattack på flygplanstoan...),

*oroa mig över att min engelska kanske inte räcker till och jag kommer vara ännu mer vilse än vad jag redan tror att jag kommer att vara och forever alone dessutom,

*oroa mig över den "trevliga" skulden jag kommer att ta på mig iom studielån,

*oroa mig över att det kommer att vara tråkigt och jag kommer bara, helt ovärt, ha en skuld att betala.

Och slutligen,

*oroa mig att jag kommer ha så jävla kul där borta att jag kommer inte vilja åka hem... 

 

Jag är riktigt, jävla livsrädd och vill bara stannahemma. Samtidigt vet jag att jag kommer vara riktigt, jävla pissarg på mig själv om jag inte åker, för att det kommer antagligen vara svinkul... Logiskt, inte sant..?

Så det var länge sen jag skrev eller hur?! Det är därför att jag befann mig i ett väldigt konstigt sinnestillstånd. Jag försökte få andra att må bra, men jag mådde bara dåligt av det själv och det gav ändå inget resultat. Jag kände mig svag, psykiskt svag och jag föraktar sådan svaghet. Till slut gick jag till oraklet, även känd som min mor, och tillät mig själv att visa mig hjälplös framför henne och fråga om råd. Rådet lydde att jag ska tänka på mig själv, för att om inte jag gör det, så gör ingen annan det heller. Och sant är det ju. Situationen i mitt liv ser lite annorlunda ut än sist, jag tror att jag har förlorat en vän, permanent antagligen, för att även om vi börjar umgås igen, så kommer det nog aldrig bli som förr. Det gör mig givetvis ledsen och jag önskar att det inte vore så här, men jag känner inte längre att skulden bara är min och detta är väldigt befriande på sitt sätt. 

 

Nog om detta! Jag försöker leva enligt en bra regel: att inte titta på vad som har varit eller vad som kommer att vara; det är det som är nu som räknas, men ändå tänker jag dra, i bilder visserligen, lite om vad som har hänt sen sist.