Jag hör 11-12 åringar gå runt och prata om hur mycket
de röker, super och knullar. När jag var elva, hade jag fortfarande
dockor på mitt rum och jag hade inte ens börjat smina mig då.
Vafan hände där emellan?! Jag blir rädd. Speciellt med tanke på att
mina systrar snart är i den där åldern också. Hoppas de får vara barn längre än så...

Börjar tycka om det här med bloggar på riktigt. Trodde aldrig jag skulle säga det, men jag finner det faktiskt väldigt underållande att läsa vissa bloggar. Framför allt kompisars och bekantas bloggar, men den senaste tiden har jag börjat följa Fokis och Kenzas bloggar också. Kul! (Märkte att jag använde ordet "bloggar" ganska många gånger i det här stycket, uups!)

Mitt rum börjat äntligen likna något. Inte färdigt ännu,
men när jag ser bilderna på hur det såg ut innan är jag nästan stolt över mig själv.
Det ser nästan mysigt ut, eller hur?! :)



Ljuset på bilden luktar så oerhört gott så jag vill nästan smaka på det!
Brukar inte vara så förtjust i doftljus, men det här är mitt favorit!
Synd att man inte kan känna lukten genom skärmen ;)

...när man kämpat i sisådär en timme med, håret så blir
det bara någorlunda bra, men när man legat i sängen med
fetaste mensvärken halva dagen och råkar kolla i spegeln
(när man ska ta på sig jackan och gå ut med hunden, alltså
ungefär 30 min innan man går och lägger sig), rädd för vad
man kommer egentligen se där, så ser man att man har typ
den perfekta frisyren?!?! Håret ligger precis så som jag önskar
att det gjorde varje gång jag lämnar hemmet! Japp, life is brutal...


.

Jag är en ganska kallhjärtad person. Jag kan aldrig säga att jag är hemskt ledsen när något sorgligt händer. Men det som händer i Japan har rört till och med mitt hjärta. När jag ser bilder och videon därifrån får jag tårar i ögonen. Jag kan komma på mig själv sitta och tänka hur människor där klarar sig. Jag läser om hur många som har dött, hur många som är försvunna och hur många som har förlorat allt de hade och jag mår dåligt. Jag mår dåligt över att jag klagar över mitt eget liv. Jag blev sur för att min mamma inte köpte lax till mig, samtidigt som människor där tvingas fly. Samtidigt som de kommer aldrig få återse sina vänner, familjemedlemmar och kollegor, inte heller sina hus.

Jag följer nyheterna som aldrig förr. Läser varenda liten notis om vad som händer. Jag har blivit emot kärnkraftverk som jag alltid har stöttat. Jag mår illa när jag läser att detta kommer drabba USA:s ekonomi hårt. En helt artikel där det står om att stackars USA kommer få kämpa. Inte ett ord om miljoner människor i Japan och deras ekonomi, vilka av dem kommer få kämpa mest, tro?
Eller när den största nyheten på dn, aftonbladet och andra nyhetssajter var att Eric Saade vann Melodifestivalen. Wtf?! Den var högst uppe i flera timmar. Visst livet måste gå vidare och allt, men det känns ändå fel.

Mina tankar går till de drabbade i Japan <3

I söndags bestämde jag spontant för att måla om mitt rum, så jag tog och gjorde det också. Jag målade taket, alla vägger och alla lister helt själv. Det blev kanske inte så bra som om det vore ett proffs som hade gjort det, men det blev förvånansvärt bra! Så nu är allt vitt och taket har inte sina äckliga fläckar längre. Fick även min mamma att köpa nya möbler till mig, så nu har jag äntligen ben till min säng, en byrå från IKEA och en garderob från Jysk, som är ungefär 3 gånger större än den hade förr. Känns nästan tomt därinne nu, haha! Lite budgetmöbler, men gjorde så mycket! Nu ser det mycket fräschare ut, fast det är inte helt klart ännu. En bred hylla ska hängas upp snart, så att jag kan ställa mina böcker där. Sedan ska jag till IKEA imorgon och köpa nya lampor, gardiner och gardinstång till förstås; blockljus, sängöverkast och ett sidobord ska också in i korgen. Sedan såg jag en otrlogit fin matta inne på Rusta och den ska jag också ha! Överkastet, mattan och gardinerna, alla de är i lila! Alltså blir det bara vit och lila på rummet, enkelt, men snyggt!

I tisdags när jag kom hem såg jag mina stackars systrar otroligt hängiga. Helt plötsligt började de kräkas till höger och vänster. På kvällen kände även jag att jag hade ont i magen, men intalade mig själv att jag bara blir paranoid och att ingenting händer. Tyvärr, jag hade fel. Senare på kväller började min mage strula. Usch och fy! Missade matteprovet igår, för att jag mådde så otroligt illa. Vilade hela dagen och nu är det mycket bättre, även om jag känner lite illamående efter jag ätit eller druckit, men jag spyr inte ut det iallafall. Hoppas på att vara tillräckligt bra för att gå till skolan imorgon och åka till IKEA efteråt så klart!

Det är mindre än 90 dagar kvar till studenten. Dessutom har min studentmössa kommit. Japp, nu känns det verkligen att det är SNART.Hela livet blir upp- och nervänt. Hittills visste man alltid vad som kommer hända härnäst. Liksom, det var en självklarhet, att man kommer gå i skolan, det var så givet. När man blev tillfrågad på en onsdag vad man ska göra nästa dagan, blev ju alltid svaret: "jag ska till skolan, sen...". Jag ska plugga vidare, det är klart, men det är inte samma sak. Inte nånstans. Det kommer bli så annorulnda. Och så ska man skaffa sig extrajobb också, så att man inte kommer ut på arbetsmarknaden sen, nyexaminerad, men utan någon arbetserfarenhet. Mycket krav som ställs. Mycket som förväntas av oss, snart studenter.

Civilekonomiprogrammet blev ju inställt i höst, så jag bestämde mig för kandidatekonomieprogrammet med inriktning marknadsföring. Detta kommer ta mig 3 år att fullfölja och efter det kommer jag behöva komplettera det med två års studier på ett masterprogram. De kommande 5 åren kommer jag alltså plugga. Jag vill förändra mitt liv då. Lite grann. Här är mina mål för de kommande 5 åren:

* skaffa sig en riktig bra utbildning
* fylla på i mitt CV
* lite utlandserfarenhet vill jag få (ta den fria terminen och spendera den i t.ex. London vore inte helt fel)
* bli lite mer rutinerad
* få en riktigt bred "kontaktnät"; aldrig mer en ensam fredagkväll
* sist, men ack så viktigt, gå ner till storlek 36

Hoppas jag har kvar bloggen då och kan jämföra mina mål med det jag faktiskt har kommit till. Blir spännande :)

... för att det var så otroligt svårt att säga hejdå och bege sig hem.  Jag grät. På riktigt alltså. Och nu är jag jävla deprimerad bara, för allt som har med Sverige att göra är dåligt och fel just nu. Man kanske kan tycka "den där tjejen har nog inget liv", men de där 5 dagarna jag tillbringade i den mest underbara staden i världen, var nog de 5 bästa i mitt liv. Jag tror faktiskt det. Det var super! Mycket trevligt med Hanna och Lisa, det går inte att inte skratta med de där tjejerna. Men det är själva London som jag blev kär i också. Staden. Folket. Vilka snälla människor det finns där, helt otroligt. När en man som knappt kunde gå, frågade om jag behövde hjälp med min väska fick jag fan tårar i ögonen. Det var fler tillfällen under den korta resan som jag blev övertygad att svenskarna är fittor i jämförelse med alla dessa gentlemen in the UK.

Jag blev övertygad över en till sak. Min engelska är sämre än jag någonsin trott. Hanna fick oftast sköta snacket, duktig som hon är. Blev riktigt avis, när jag hörde att folk trodde inte att hon var turist. Därför har jag bestämt mig för en liten tripp till London igen. Just nu letar jag sommarkurser i engelska där och det ser ljust ut. Det är inte så himla dyrt plus att csn hjälper till lite också. Så där kommer den underbara frasen två flugor i en smäll till användning. Jag kommer förhoppningsvis befinna mig i denna underbara stad igen, den här gången under en längre tid OCH förbättra min engelska. Även om det nog bara bli fyra veckor, så vet jag, som lärt mig ett helt nytt språk på ganska kort tid, att det kommer hjälpa mycket. Jag hoppas verkligen och tänker inte skjuta upp det, utan så fort jag har kollat upp allt med skolan, boende, resa, studiemedel bokar jag!