För sisådär 15 kilo sen, tänkte jag att jag hellre vore riktigt mager än så tjock som jag var då. Och jag fortsatte tänka så till ganska nyligen. Jag träffade en tjej, titade på henner armar, tittade på hennes ben. Och jag blev äcklad, riktigt jävla äcklad. Trots att jag numera klassas som normalviktig, såg jag ut som ett monster bredvid henne. Jag kände mig dålig, men då slog det mig, att jag är närmare det "normala" än vad hon är. Att jag är mullig, men hon är sjukligt smal. Jag tyckte plötsligt synd om hennes kille, som fick krama en benhög. Det handlar inte om svartsjuka, absolut inte, för att jag vet att det inte krävs så mycket för att jag ska gå ner ännu mer (jag är bara lat och saknar motivation just nu), inte för att jag vill vara så smal. Saken med det hela är nog att jag är mer nöjd med min egen kropp än jag har varit på många, många år. Jag vet hur krävande det var och jag vet hur mycket jobb jag har lagt och jag tror det är mest det och inte min spegelbild som gör mig nöjd. Mina gamla, sjuka ideal har förändrats drastiskt. Så har min idealvikt också gjort.