Min mamma tycker om att gå runt i huset och klaga. Då höjer hon rösten, så att hon är verkligen säker på att alla hör. Ungefär så här brukar det låta (cirka varannan dag, om inte oftare; hände idag också).
"Asså gud. Jag orkar inte. Det är så smutsigt här. Man har inte kvar lusten att leva. Varför betala hyran, om man kan lika gärna flytta till ett soptipp? Man städar och städar och det är samma sak om och om igen. Jag orkar inte. Man kommer hem från jobbet trött som fan och måste städa. (här höjs rösten ytterligare) Om jag inte gör det, så gör INGEN det. Jag orkar inte (notera hur många gånger "jag orkar inte" kommer under monologet). Det här är inte ett hus, det är som i något stall. Det saknas bara att nån kommer och bajsar mitt i vardagsrummet. Varför inte? Det skulle inte göra större skillnad, det är så smutsigt. Jag orkar inte. Jag är trött efter jobbet. Jag har ont överallt. Ingen bryr sig. Alla vill bara leva bra, men ingen orkar göra något (med "alla" och "ingen" menar hon mig så klart). Jag skiter i det nu. Fyfan! Det får vara så, får ni leva i sådan skit, så kanske ni lär er att hålla det rent runt er (en kvart senare ser man henne städa igen)."

Standard.