Mumsi, mums!

Könsneutralitet hit och könsneutralitet dit. Jag kan inte längre lyssna och läsa om det. När jag för ett tag sen läste om det nya ordet "hen" trodde jag att det var ännu en sak som man kunde väcka disskussion med, men att den skulle dö, den naturliga döden, så småningom. Ack, så fel jag hade. Disskussionen runt könsneutraliteten har blivit större än någonsin och trots att jag har ganska liberal syn på dem flesta aspekter som kan väcka starka känslor hos andra, så kan jag faktiskt inte låta bli att tycka att det där med "hen" och allt runt omkring det är rena idiotin.

Tjejer är tjejer och killar är killar. Tjejer har snippor och killar har snoppar, där bestäms könet. Jag läste idag artikeln på DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon) om föräldrar som uppfostrar sina barn så där "könsneutralt". Jag kan faktiskt se meningen med att klä barn inte beroende på deras kön, men att tilltala sitt barn per "hen"? En av föräldrarna säger bland annat: "Vi vill ge barnen en så bred palett som möjligt att plocka ifrån så att de inte känner sig begränsade utifrån det kön som samhällets norm anser att man ska ha". Jaha och hur bra är det? Barnen kommer kanske en dag hamna på en plats där de "föråldrade" samhälliga normer är viktiga, där kvinnor är kvinnor och mär är män, precis som det har varit i flera tusen år. Det känns som att de här "nya normerna" föddes tillsammans med hipster-stilen. "Amen, det här med kön är för mainstream, vi skiter i kön istället. Det kommer finnas platser där personer med sådan uppfostring kommer vara utstötta, pga sitt oliktänkande.

Och jag menar inte att allt som klassas som "utanför "det normala" tänkande" är dåligt och ska behandlas med piska. Jag menar inte att man måste klä tjejer i rosa och killar i blått och de får bara leka med dem leksaker som är avsedda för varje "grupp". Jag är en rätt så manlig tjej, precis som det finns feminina killar. Jag har lekt med bilar och jag tycker om att kolla på fotboll. Men jag kan tycka att personer som uppfostras på könsneutralt sätt kommer att ha det svårare än alla andra, bland annt i tonårsperioden, då man ska komma på vem man är. "Normala" tonåringar kommer tänka på sexuellt läggning, framtida karriärer osv. Samtidigt som jag kan tänka mig att de "könsneutralla" kommer att fundera över: "är jag man eller är jag kvinna?" Skulle mina småsytrar komma till mig och ställa en sådan fråga skulle jag skicka dem till en psykiater, omgående!

Men hur föräldrar uppfostrar sina barn är egentligen deras ensak. Jag kan tycka det är konstigt och idiotiskt, men vem är jag för att döma? Det är först när det kommer till att sådan uppfostran börjar ta en allt större form på förskolorna, vilket är precis vad som håller på att ske, som jag börjar bli orolig. Idag är jag 20. Jag kan tänka mig att om 8-10 år kommer jag vara en förälder. Kommer jag behöva skicka mina barn till katolska eller på annat sätt konservativa förskolor bara för att min framtida dotter ska kunna få vara tjejig och min framtida son ska kunna få vara pojkig? Och om någon, någonsin, tilltalar mig eller någon av min familj "hen", så lovar jag att jag kommer att använda våld, bara för att det aldrig ska ske igen.

Analys, Mintzberg, företagsekonomi, organisationer, detta är allt det som jag borde göra nu, plugga. Jag tror jag har förlorat alla mina ambitioner, tenta är nästa lördag och jag har knappt börjat läsa i mina kursböcker. Jag har tapetserat, skruvat ihop en byrå och klarat 7 level på Super Mario istället. Någonting har hänt med mig, jag har alltid varit lat, men det handlar inte bara om lathet, men någon sorts uppgivenhet, likgiltighet. Förut kanske jag inte orkade städa i rummet och skjöt upp på läxorna, men jag gjorde dem ändå i god tid och brydde mig om mina studieresultat. Denna gång har jag redan kollat upp när omtentan är. Jag vill inte att det ska vara så, men jag vet inte hur jag ska avbryta det här beteende. Plugghäst har jag aldrig varit, men ge mig tillbaka min vilja att uppfylla mina mål! Jag vill kunna sätta mig en kväll och tänka: "idag har jag gjort ett bra jobb, jag förtjänar vila". Allt jag gör just nu är att påbörja studierna och avsluta dem, sisådär 30 minuter senare. Förut brukade jag tänka: "åh jag orkar inte med det nu, jag gör det lite senare", nu har det blivit: "vafan är meningen med det här? Jag skiter i det här nu". Är det någon sorts vinterdepression? Hoppas verkligen på det, då kan man iaf förvänta sig att det försvinner så fort snön smälter...