Jag har ett tråkigt liv. Jag får väl vara modig och verkligen erkänna det. Ett tråkigt, grått liv, med lite träffar med vännerna och fina stunder med familjen som gör det lite mer färgglatt, men inte så mycket mer. Visst värdesätter jag min familj och mina vänner högt, men det är samma människor, samma händelser vecka efter vecka. Inget extraordinärt, INGENTING! Gå till skolan, träffa familjen och samma vänner, plugga, fika, festa mindre än en gång i månaden, sitta vid datorn. Det är allt jag gör, man kan säga att man är nöjd med ett sådant liv, men det är ju bara en lögn. Man har bara blivit van och vet inget annat.

 

Jag vet att jag har haft en stor delaktighet i byggnationen av detta nästintill värdelösa livet. På grund av min lathet, ovilja till mycket och denna dömande attityd jag har. Det värsta är att trots att jag inser detta, ändrar jag ingenting. Jag sitter (eller snarare ligger, då min säng är numera min bästavän) i samma tråkiga bubbla, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag har för höga förväntningar på precis allting, jag avundar alla som har det bättre än mig och detta avund leder till ännu mer ovilja och negativitet, jag dömer människor innan jag ens lärt känna dem, vilket gör, att ja, det är ganska svårt att skaffa nya vänner vilket jag strävar efter, icke sant? Jag vill ha lite spontanitet i mitt liv, lite agerande istället för allt snackande om vad som man vill eller bör göra. 

 

Jag kan hitta saker att störa mig på precis hos allt och alla, vid vilken tidpunkt som helst, jag kan inte sluta denna hemska leva-andras-liv-beteende, fastän deras liv inte är mycket bättre än ens egna, som gör mitt ännu gråare. Ibland när jag sitter hemma ännu en fredagskväll, för att de få vänner jag har inte vill hitta på något och andra vänner har jag ju inte, känner jag mig som en jävla psycho med någon konstig diagnos, som man ser på filmer. Ja, kanske så är fallet.