20120312

Idag satte jag mig med mina systrar och kollade på tv stor del av dagen. Och jag är glad att jag gjorde det. Helt plötsligt fick vi se filmen "The Secret Garden" baserad på boken av Frances Hodgson Burnett. Vad är så speciellt med den filmen? Ja, det ska jag berätta. Jag minns ganska mycket från min barndom, men skulle inte jag se den filmen idag och googla på författarinnan till boken skulle jag inte minnas. Hennes böcker och filmer baserade på dem var en stor den av min barndom. "Little Lord", "A Little Princess" och just "The secret garden" är tre av dem böckerna jag läst allra fest gånger. Likaså filmerna, det var nog femte-sjätte gången jag såg "The secret garden". Och gud, vilken underbar nostalgisk känsla jag fick. Jag mindes hur jag gick in i en övergiven trädgård utanför mitt hus i Polen och sa att det skulle bli min hemliga trädgård fast jag visste att alla vet om den. Jag klippte gräset med sax och plockade vinbär, körsbär och krusbär som växte där, i "min trädgård".

Vad vill jag komma fram till? Jo, jag vill säga att Frances Burnett hjälpte till att göra min barndom mer magisk. Disney you say? Tss, en nolla i jämförelse med den underbara kvinnan. Och jag vill komma fram till en annan sak. Hur kunde jag glömma bort den underbara delen av min barndom? Hur hemskt är inte det, att i livets fart glömma bort sådana detaljer, som kan verka små, men som gav mig så mycket lycka inte allt för länge sen. Dessa underbara små detaljer som lyser upp min vardag idag, kommer de vara helt begravda under vardagliga tankar om några år, tills någon kommer och påminner mig? Och om ingen eller inget påminner mig, kommer de vara spårlöst försvunna? Detta får mig bara tänka på: hur vore livet utan några som helst minnen? Meningslöst och grått.

Kommentarer:
Postat av: Sylvia

Jag har faktiskt inte läst/sett dem. Men de låter fina

2012-03-12 @ 20:52:19
URL: http://sylvia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar

Trackback
RSS 2.0